Tjoho!

Jag undrar egentligen vad ovädret är till för? och varför det försigår?

Förritden inan dem ens visste vad det var så måste dem varit asrädda ju.

Och jag undrar va dem tänkte på sten åldern när oväder/åska/blixtrar drog fram?

Tänkte dem att nu är gud förbannad på mig, eller han, så nu ska han dö?

Hur hade man själv tänkt? jag hade nog tänkt att det bodde ett monster i himlen @gud typ?

Jag är rädd för åska men det tog jag mycket efter min låtsas mamma som var rädd, men jag fascineras också av det väldigt mycket, det är coolt, sitter gärna och tittar efter blixtrar. Det bästa jag varti me dom angående oväder, är ovädret som blev i egypten. Det hade inte regnat eller varit oväder på flera år. Men så klart när vi var där kom det världens storm och oväder. Vi bodde på stranhotellet så vi gick ner till stranden det hade börjat dugga och himlen var mörk, och man hörde lite muller, det var röda havet vid stod vi, gick ut endas tre meter på piren, det var så fint, tills blixten dunsta ner några meter ifrån oss på piren, då förstod vi att vi nog inte skulle stå där. men man såg verkligen allt, både min mobil och vanliga kamera var för värdelös för att fånga något på kort.  Och jag ångrar att jag inte filmade det hela.

Åskväder är grymt mysigt, men när man är utomlands så blir man lite rädd, har dem det där skyddet på huset som vi har i sverige liksom? haha, nåja hela hotellets el gick!

Nu är det endast 5 veckor kvar till Spanien, hoppas dem inte har något oväder!

´
Tjoho

"she's a dirty dirty dancer never ever lonely

she's a dirty dirty dancer you never be her only

No she's never satesfine you better do it right"

HellO!

När mitt humör inte är på topp märker jag att jag drar mig till bloggen, det är så sjukt skönt att bara få skriva lite, känns lite bättre efteråt så att säga. Känns som det man skriver blir mera äkta.

Nu sitter jag och känner att det verkligen är något som saknas, antingen är det bara för stunden eller så är det bra så att något saknas i mitt liv helt enkelt.

Jag vet vad det är, men ena dagen vill jag inte ens ha det andra dagen vill jag, vad är det för fel? Jag går och undrar varför jag aldrig blir kär, eller ger någon en chans att visa vem den i fråga verkligen är. Gör man det av ren instinkt? Alltså inte bry sig om man verkligen inte är intresserad?

Jag har hela dagen settat och tänkt tillbaka också, på en viss person som jag självklart kopplar direkt till "kärlek" ni vet den där personen man var så dunderkär i och som alltid kommer finnas i ens hjärta? Det blir ju liksom inte lättare av att tänka på den personen, men jag kan inte rå för det riktigt! En stund, saknar något, tänker tillbaka! men det är dock så himla dumt att tänka tillbaka, det som varit har varit och det ska man lämna i det förflutna. eller hur?

Vad är det egentligen för fel till mig som tycks falla bakåt istället för framåt?

vad är det som gör att jag inte kan direkt släppa lös mina känslor? jag kan inte ens vara i närheten av någon känns det som just nu. Vad har hänt med mig egentligen?

är jag sårad? är jag instängd i mig själv? Är jag rädd? är jag dum i huvudet?

Jag vet vad kärlek gör med än, jag vet hur kärlek gör illa än, men jag vet hur kärlek känns underbart med. Men när jag som mest behövt kärlek har den totalt svikit mig.

Hur länge ska man känna så här? Jag har känt mig redo, så jävla redo, men jag faller inte dit? känns som jag inte vill falla dit igen fast jag vill? Jag menar Kärlek är fan underbart, jag vill ha kärlek, jag vill vara kär, varför blir jag inte kär?

Kan man känna när det The One kommer? Och är det The only one?

Jag har typ varit kär två gånger, och båda gångerna sa något inom mig samma sak

något sa " han och jag kommer det att vara" och det blev så båda gångerna.

Men inget av det varade dock, dock är det ju en av dem jag fortfarande kan tänka på! Kärlek gör så många konstiga känslor, man blir ju helt galen.

Jag vill blir galen, galen i någon! Eller vill jag verkligen det?

NÅgon mer som upplevt samma skit? att någon röst inom än säger typ " the one".

NÅja får nöja mig med det singellivet jag lever, det är inte helt fel, dock visa dagar som är så ruttna, men på sommaren är allt roligt som singel. Och vem har sagt att man måste ha bråttom? jag gör inte som alla andra tar första bästa för att sedan byta efter en månad eller två. Hur kan man göra så? öh!

Ska livet alltid vara så här veligt, eller är jag bar knäpp?

menar jag vill börja mitt liv med någon, inte själv...eller vill jag det?

Måste berätta vad som skede i affären här om dagen..

en äldre kille gubbe.. pratade med mig vid kattmaten när jag skulle köpa kattsand..

så sa han att hans katt dött och att han då la in den i frysen, jag har mått illa och varit smått ledsen sen han sa så, jag visste int vad jag skulle säga när han sa så, jag sa ba men usch fyfan usch! Fick mig att tänka på hur mycket jag älskar en liten varelse som tuffis, inte fan skulle jag stoppa honom i frysen, usch va jag ryser av tanken.. tänk att man kan må så sjukt dåligt av at tnågon berättar något ? Nu delar jag med mig för det tynger mitt hjärta. :/

baah, bah bah!

/S