Jag kämpar på, jag gråter vart annat på grund av denna sjukdom, det känns som att min ledsamhet har blivit starkare, antar att det började i somras, när jag gick in i väggen, fyfan så hemskt, vill inte vara med om det igen, att må så dåligt som jag gjorde, Jag var för trött för att orka göra något vilket resulterade i att jag gick ner mig psykiskt, och all tjafs med vc och sjukan tog krafterna ur mig, det var helt enkelt ingen som förstod, tills jag hittade forum om sjukdomen, Är medlem på vi med sköldkörtelsjukdomar på fb och vi med Graves sjukdom, så himla bäst, fast jag orkar inte skriva så mycket där heller, just nu står det still och jag håller mig borta från sjukvård och vc för det får mig att må mer skit.

Men den 14 januari är en spec dag för mig, har bestämt att jag ska ta med mig min mamma till återbesöket, som stöd och för att hon ska förstå sjukdomen också, har kommit till en punkt där jag inte orkar vara ensam i detta, har tidigare gått själv me minns bara hälften av vad som sägs, ibland inget alls, så ett tips till er om ni insjuknar i samma/liknande sjukdom ta med någon som kan vara ett stöd.

Och för guds skull va med personer som vill dig väl, inte med personer som vill dig illa eller som inte ställer upp för dig till 100 procent och acceptera att du är inte som alla andra vid detta sjukdoms tillstånd.

Jag tror att läkaren dock kommer säga att jag ska fortsätta behandlingen, och jag är inne på att fullfölja det helt så jag blir av med skiten, ett allternativ var att jag skulle kunna avbryta nu men varför tänker jag,

jag mår bättre och jag känner mig lite piggare, men det varierar ju, jag klarar av att jobba långa stå pass nu, vilket jag inte gjorde förut i kassan, de gjorde så förbannat ont i fötter och ben, jag förstod ganska snabbt att det var jag o sjukdomen eftersom alla andra klara de galant och jag är yngre än dem, mm det känns haha, men jag jobbade mest kväll så det gick bra tillslut :) skönt när man märker förändring.

Men men nu måste jag ner på stan o shoppa lite på rean.. tjoho

vill så gärna berätta hur livet ser ut i mina ögon, hur världen känns med graves sjukdom.

Men så fort jag vill skriva känner jag att jag inte är nöjd med bloggen, man vill ha en härligt snygg design eller hur, något eget som utstrålar mig liksom, men det ska vara så jävla komplicerat.

Mitt liv rullar på, har fått göra lite ändringar i livet så att jag bara tänker på mig själv och så, det känns bäst så, man orkar inte ta mycket, speciellt inte psykiskt, men jag känner mig så himla stark fast ändå så himla svag, eftersom att minsta lilla verkar kunna få mig ur gungning.

När jag fick diagnosen tänkte jag "men detta tar jag mig igenom lätt" men jag visste inte alls vad denna sjukdom skulle komma och göra med mig, att läkaren sa till mig att jag skulle kunna få många tankar och så vidare, yeah jag förstår det nu, Eftersom att behandlingstiden är så pass lång 1,5 år och ingen vet om man blir frisk då, kan fortsätta i flera år, Du ska äta totalt sju tabletter om dagen i ett och ett halvt år, Jag känner mig bereonde av tabletterna samtidigt som jag lätt glömmer bort två av dessa tabletter om dagen, tankspridd är bara förnamnet, hur ska man hålla koll?

Mina första månader in i behandlingen knäckte mig nästan helt, jag har aldrig varit allergisk mot läkemedel eller någonting alls, Samtidigt som jag var mitt uppe i en flytt så blev för det första allergisk mot läkemedlet thacapzol som jag tog 6 tabletter om dagen av, utslag prydde hela kroppen och det kliande något så otroligt, pratade med 1177 ganska mycket under denna tid, ingen förstod, inte ens jag förstod, men det var en allergisk reaktioin som man kan få, i panik fick jag ta mig till VC som gav mig tabletter som gjorde mig lite extra trött, helt sinnes, jag hade flyttstädningen kvar, förstår ni min panik? inte råd att anlita städfirma inte på så kort varsel, Medans jag blev sängliggandes både psykiskt och fysiskt nedbruten fick mina fina vänner och min familj slita in i det sista, jag vet inte hur jag ska tacka dem för det.

Jag fick byta medecin till Tiotil som jag också skulle ta 6 tabletter av men efter en vecka blev jag orörlig, Jag kunde inte röra armar och till slut satte det sig i bennen, Det börja med att jag inte kunde vända mig i sängen, inte ta mig upp heller för smärtan var outhärdig, jag bara grät, trodde att jag som 23 år skulle bli orörlig för evigt.

Jag minns morgonen tror att det var en torsdag, jag hade kvällen innan stängt på jobbet, jag kände hur ont jag hade då, kunde in bära lådor eller knappt ut min väska och påse ur bilen, Jag grät hela den kvällen, ringde i panik till 1177 so inte förstod något medans jag var hysterisk och förklarade att jag inte ens kunde sträcka upp handen för att ta en kaffekopp ur skåpet, Jag försökte förklara om min sjukdom, men som jag nämnt nästan inga har erfarenhet av sjukdomen i sjukvården så alla ser ut som frågetecken, Hon sa att jag nog hade en influensa på gång trots att jag sa att jag äter tabletter som kan ge ledverk vad ska jag göra, Ibland när man är hysterisk sjuk och inte kan tänka klart så vill man bara att dem ska tala om för än att ring 112 eller vi skickar ambulans, eller uppsök akut på en gång, eller vila bort det, eller något, ni förstår? som när dem först upptäckte sjukdomen och jag förmodligen hade en puls på nästan 200 i vilo läge (nästan vet inte exakt) då sa dem bara vi skickar en ambulans som får ta ekg på dig så ligg kvar och vila. men inte nu, nu hade jag influensa? :S

Jaja, Jag gick och la mig, vakna på natten och allt var ännu värre, när jag väl kom upp ur sängen det gjorde så ont önskar inte den smärtan till någon, Då fick jag ha mina tubhalsdukar som stöd för armarna, den ena gjode ondare än den andra, men kunde inte ha armarna raka, dem var tvungna att va viland med stöd, satt i soffan till slut och väntade på att mor skulle vakna hon börjar jobba halv åtta, Jag hade bestämt mig för att akuten skulle få hjälpa mig..tänkte att jag skulle fan utnyttja frikortet till fullo... =)

väl på akuten, grät jag av smärta, till slut fick jag ett eget rum att vänta i, kan ni tänka er, där hade dem lite empati, skickades på röntgen och tillslut kom en doktor som sa att jag var arbetskadad och behövde sjukgymnast, say what? detta kom plötsligt, jag har haft problem med nacken och den smärtan är inte hälften som denna orörliga smärta är, SUCK nåväl fick gå hem tillslut utan värktabletter ingenting, på vägen hem ringer dem mig och säger att dem kommit på min smärta Din medecin TIOTIL kan ge ledverk och vi tror att du har det. DUKTIG AV ER DOKTORER!

minns inte mer vad som hände sen, gick hem och vila, var sjukt beroende av andra så vänner och familj kom och stötta mig till 100 så himla fint gjort, tillslut började den intensiva smärta avta, fick inte sluta med medecinen för läkaren, men börjad sagta sträcka och träna lite på lederna och efter en och en halv vecka såg jag mig som fri från smärtan, känslan var underbar, jag är så glad att slippa den.

Under denna tid var jag uppe i 13 tabletter om dagen, det var värktabletter tabletter mot eksemen osv.. helt sinnes...

Men min resa slutade inte där.. men det får jag förklara en annan gång för er =)

Kram