Ja Jag är bara inte som andra, kan inte prestera det ni gör, jag måste luta mig bakåt, övertyga min hjärna om att det blir bättre, jag måste sitta här som ett frågetecken när min kropp utlöser massa konstigheter som kopplas till min sjukdom. Att jag inte orkar är min vardag att jag är trött hela tiden får jag leva med. Att mina tankar är många, att jag känner att jag tappar mig själv på vägen till att bli frisk. Jag måste prata med doktorer som inte förstår för att min läkare är svår att nå, att jag själv missförstår mig själv och försöker få folk omkring att förstå men oftast tror alla att jag snart är frisk. Jag gjorde ett tappert försök i helgen o levde precis som innan jag blev sjuk, trots att jag kände alla signaler o att kroppen skrek "lägg dig ner o sov" hur hjärtat slog och magen svullna upp o våger av trötthet körde över mig, så blunda jag och sa för mig själv, jag sitter ju bara still på en krog med glada Goa vänner jag Tänker stå ut, jag vill inte bara sitta ner och låta livet gå förbi mig. Har gjort det så länge nu, jag saknar mitt liv, de jag levde innan, jag saknar vänner o bekanta som jag inte sett och förlorat på vägen. Jag saknar att känna att jag kan springa iväg på en galen fest, att jag kan springa iväg till en vän, att jag kan känna att fan jag orkar vad ska vi göra? Men istället måste jag säga jag orkar inte jag har redan hållt igång idag och måste vila mig, för att sedan i slutänden bli ledsen över de beslutet. Denna sjukdom påverkar så mycket och jag vet att jag inte är ensam med denna sjukdom nu och att prata med andra som har den ger mig styrka att fortsätta. Vill ha mitt liv tillbaka nu inte om ett år :( a

Endel förstår andra inte, jag vill vara som er jag försökte det gick inte, endel förstår inte alls, jag börjat tvivla på att bli frisk, många blir ju inte det?

Jag måste finna mig i denna fysiska sjukdom, vill inte bli utpekad som någon sjuk människa, men jag ger upp jag är sjuk i en fysisk hemsk sjukdom som inte syns så och som läkarna inte förstår.