Om alla människor stannade upp och tog sig en överblick på sig själva vad skulle ni hitta då?

Jag ser mig själv, försöker förstå mig själv, varenda tanke och känsla vill jag förstå.

Psykologi så jävla intressant.

Jag ser mig själv men även en bild som jag målar upp för mig själv, som en fasad så jag lurar mig själv att allting är bra, jag lurar även er i min omgivning men det har jag väl inte avslöjat nu?

Jag är en mycket glad person men med mycket känslor och händelser i bagaget vilket på något vis ger mig rätt till att ha dagar då jag är ledsen och mår dåligt, Om man kan erkänna att psyket inte är stabilt är man inte stark då?

Jag förnekar inte att jag mår dåligt och att jag gått in i väggen, Att jag har en massa känslor och ett svängigt humör.

Jag mår bra i flera dagar till att bara gråta en hel dag och då är känslorna överväldiga, det går inte att sätta fingret på vad som gör så himla ont dessa dagar för att det är så mycket smått som bubblar upp till ytan.

Men ingen människa ska vara rädd för att visa att man mår dåligt, Jag kommer aldrig låta en annan människa säga till mig att jag inte får må dåligt, för det får jag och det är en människas rättighet.

MEN mår man dåligt så måste man fundera på vad det är och ta till hjälp om man behöver för sällan blir det bra av att bara sitta på sin rumpa och lipa, tro att någon annan ska komma och rädda en?

Så fugnerar det inte, Jag vet att jag mår jätte dåligt visa dagar och att jag har saker att reda ut inombords

det gör inte mig till en konstig männsika, för nästan alla människor har något i bagaget dem vill reda ut.

Det verkar som att jag får någon dag i månaden som jag inte känner mig glad,  är ängslig och skulle vilja gråta hela dagen, men idag håller jag tillbaka, försöker att inte tänka så värst mycket, även om mina tankar går tillbaka till en tid som jag igår skulle säga att jag inte saknar men idag helt plötsliigt saknar?!

Jag hatar att förlora människor som står mig nära, det värsta som finns, när en människa gett mig något bra då vill jag föralltid ge tillbaka men när en människa ger mig något dåligt kan jag krypa in i mig själv och säga aldrig mer men på något vis övervinner min känsliga omtänksama sida och vill skrika kom tillbaka igen.

MÄNNISKOR! man kan bli tokig på oss.

Jag vet knappt själv vad jag svamlat om här, det här med att skriva är inge vidare för mig.